Sommaren inleddes med ett eget litet semesterparadis, har inte hunnit vara där ute så mycket som vi vill, arbete och allt annat har hållit oss hemma men vi har smitit iväg och klippt lite gräs, Marika placerade ut blomkrukor, modell större och njöt av stillheten.
Det ramlade in en liten 80-talsfest så just nu går jag igenom X antal 80-talare för att lägga upp en löst hållen spellista. Det är härligt att få en och annan förfrågan trots eller tack vare min höga ålder.
Mer blev det, två 60 årskalas och en julfest i pipen just nu. Ja ja nog med skryt nu. Igår 21 september sällade jag mig till den växande skara som sett David Bowies Moonlight Daydream, hade turen att se den på IMAX-biografen i Mall Of Scandinavia.
David Bowie min första musikaliska hjälte. Jag stötte på honom i form av albumet Diamond Dogs när jag tillbringade lite tid av statlig omvårdnad i en av samhällets lokaler för olydiga ungdomar, den officiella termen var ungdomsvårdsskola, var väl kanske inte så mycket skola i den traditionella meningen, de kunskaper som prioriterades var hur man tjuvkopplar en bil och inte Strindbergs Röda Rummet.
Vid den här tiden hade alla statliga institutioner av den här sorten med minsta självaktning ett musikrum vilket oftast användes till att sniffa lim i och inte till det det var ämnat för, musik. Nu var de så att det enda användningsområdet vad det gäller lim enligt mig är att fästa ihop olika saker inte att inandas det. Bland tömda limtubar hittade jag Bowies album Diamond Dogs och omslaget såg ju intressant ut, innehållet var om möjligt ännu bättre med låtar som Rebel Rebel och Big Brother.
Efter flytt till Skövde och allmänt häng på Boulogner och Mash så fick jag via Björn och Tomas skyddsling, (en trädgårdsmästarstuderande yngling med en förkärlek för marijuanaplantor som han drev upp med den äran, denna lyckosamma verksamhet fick dock ett brått slut då två ynglingar iklädda i den tidens absoluta mode inom vissa kretsar, afghanpälsar plingade på dörren och uttryckte sin beundran för de vackra plantorna i sekelskiftslägenhetens 2 meter höga fönster. De vackra plantorna försvann väldigt snabbt.) stifta bekantskap med Bowies album ”Ziggy Stardust and The Spiders From Mars”.
Sedan dansades det till Young American. Album efter album följde och hans musik tog mig från dansgolv till rockscen, från rockscen till Bertolt Brecht's Baal och vidare till sagoberättande till klassiska toner i Peter och Vargen. Aldrig stagnerande alltid i rörelse även om det ibland var svårt att hinna ifatt honom är och var han min första och största musikaliska hjälte.
1978 Hade jag turen att se honom live på Scandinavium i Göteborg. 44 år senare får jag mycket förklarat med hans egna ord i en IMAX-biograf i Stockholm.
Vad finns det mer att säga förutom TACK.
Comments