Om jag inte älskade musik i alla dess former så har mitt karriärsval varit minst sagt fel, efter mer än trettio år med musik är kärleken fortfarande lika stark även om det är som i vanliga livet att föremålen växlat en del. Förhoppningsvis skall jag kunna förmedla en del av allt det som dj yrket och karaoken gett mig under årens lopp.
 

Mitt första minne av musik är Beatles ”She loves you” vilken jag entusiastiskt sjöng med i, även om jag sjöng slafs you yea yea. Singeln släpptes 1963 så jag var fem år gammal då, engelskan hade inte hunnit trimmas in riktigt än.
 

Som elva, tolvåring lyssnade jag på Radio Luxemburg, för er lite yngre så var det en radiostation utanför Sverige som på den tiden endast hade en radiostation för den förhatliga populärmusiken P3, man kan säga att Radio Luxemburg var lite som Radio NRJ fast med betydligt rappare dj’s och helt på engelska. Radiostationen gick bäst att få in med den gamla sortens radioapparater som hade rör, dom små allt mera populära transistorapparaterna hade inte samma mottagningsförmåga på mellanvågsbandet. Bäst mottagning var ju självklart på natten, det är ju då allt roligt händer.
 

Tilläggas kan ju också att vid denna tid fanns endast en tv-kanal och den var i svart/vitt. Men ett dekret gick ut över landet Sverige och där i sades det att en ny kanal skola komma om du bara köper en extra box. Denna kanal kom att heta TV2, i den visades långfilm efter långfilm ända tills alla köpt en box ivrigt påhejade av oss barn. Då ändrades programtablån till nyheter, socialistiska barnprogram och underbara dokumentärer om kambodjanska pappersbruk byggda med svenska bidragspengar etc.
 

Så ni förstår varför Radio Luxemburg var en stackars musiktörstande ynglings enda tröst. I denna radiokanal fick man höra storheter som Rolling Stones, Beatles ja allt som låg högt på de engelska listorna, ja och även Kim Wildes storebror Ricky Wildes enda hit ”I’m an astronaut”.
 

Trots det torftiga musikutbudet för en yngling som växte upp på landet, inte en gatlyckta på 7 kilometers håll. Stränga vintrar i skogen och hårt arbete på åkrarna under de strålande vackra sommarmånaderna, trots dessa strapatser lyckades jag överleva, skivor kunde fås om man åt rätt sorts flingor, My boy lollipop och Det börjar verka kärlek banne mig lyckades jag samla ihop till via flikar från förpackningarna. Även vissa tidningar delade ut skivor, dessa var tunna sladdriga plastskivor med smakprov på artister och låtar och gick att hitta i Bildjournalen som var den tidens poptidning nummer ett.

​

Eftersom jag är ett så kallat "Maskrosbarn" med ca 14 fosterhem bakom mig (jag skriver ca eftersom jag kan glömt bort nån) så tillbringade jag en hel del tid på statliga instutitioner och alla dessa, om dom hade någon stolthet, hade ett musikrum, detta var förmodligen en del av terapin eller straffet, hur man nu vill se på saken med tanke på den fruktansvärda musik som fanns att tillgå där. Men i dom musikrummen skulle jag upptäcka både Sweet och en del annat, så dom var väl inte helt av ondo även om ögonen sved av allt lim som sniffades där, av ren självbevarelsedrift tändes inga tändstickor där.

​

Lite äldre och numera bosatt i Lidköping, ja eller utanför på landet. Skivor inhandlades, singlar var det enda jag hade råd med eller om det var så att jag egentligen bara ville ha en viss låt resten fick vara. Det fanns även bra engelska samlingsskivor som inköptes för lika delar musiken som den halvnakna tjejen som prydde framsidan, engelsmän har i alla tider vetat hur man appellerar till unga mäns sinne för estetik. Dessa samlingsalbum skulle komma att inhandlas under ganska många år. Ytterligare en bra sak med Lidköping var deras fantastiska ungdomsgård, min enda tidigare erfarenhet av en sådan var i lilla Hörnebo som var en "förort" till Tibro, där jag vid elva års ålder fick smaka sprit blandat med öl, kan väl säga att cyklandet hem gick si sådär och tog väldigt lång tid. Kommer ärligt talat inte ihåg något om någon musik där.

​

Femton år gammal Sprang man på lokala ungdomsgården och senare på Club Alexander mera känd som Beneboa, Lidköpings dåvarande inneställe ägt och drivet av ingen mindre än Bert Karlsson. 

​

Efter att ha lyssnat på allehanda underliga låtar på ungdomsgården i discot vars stora attraktion var en oljeprojektor som visade psykadeliska effekter på väggen och vars dj förmodligen tittat alldeles för länge på projektionerna, för där fick man höra tidig Santana och Rare Earth med deras "Come with me", en låt som fick Donna Summers senare försök att vara sexig med "Love to love you" att låta som en frigid skyltdocka.

​

Sägas ska också att Rare Earth hade en skön jazzfunkig låt som heter "Big John is my name", bara titeln säger ju att det var en bra låt. En annan låt som spelades var "Soul makossa" med Manu Dibango denna etsade sig så hårt fast att jag många år senare ägnade mycket tid till att leta upp låten.